SKIDRESAN!
Skidresan ja.
Det var till Stöten det bar av förra söndagen, tillsammans med en annan familj, dit en av deras döttrar även följde med, fjortonåriga Amanda. Stugan vi bodde i var seriöst helt galen. Det fanns fyra sovrum, kök, stort vardagsrum med ätplats inkluderat, en stor hall, ett "spa" osv.
Den mest skräckinjagande händelsen inträffade samma kväll som vi anlände. Jag och Amanda har som tradition att första kvällen släpa med oss en pulka och en lapp och åka ner för närmaste backe. So we did.
Problemet var ju bara att där var en plogmaskin ute och körde i backen som vi valt ut att åka i, då den hade gupp! Efter ett par åk i backen bredvid började vi diskret smyga oss närmare plogmaskins-gupp-backen. Men vi var upptäckta, och det var då skräckcenariet satte igång.
Tänk dig en kolsvart kväll, där det enda ljudet du hör är knarrandet av snö under dina fötter. Det närmsta ljus du kan se lyser från den långa, svarta pisten några hundra meter därifrån. I mörkret står du tillsammans med din kompis, gömda bakom ett par träd, med hjärtats dunkande i huvudet efter att pulsat genom meterhög snö. En plogmaskin med sitt strålkastarsken vänder sig mot er, och stannar. Du byter en blick med din kompis och börjar sakta gå mot plogmaskinen och backen som den står i, väl ute i den plogade backen, där du står på fast mark och endast är ett trettiotal meter från plogmaskinen börjar den köra mot er. Skräckslagna vänder ni på klacken och börjar springa tillbaka, samma väg ni kom ifrån, och just som ni båda når lössnön trillar ni båda på magen och tittar bak. Plogmaskinen är fortfarande efter er. Paniken kommer krypande och ni försöker ta er fram, med pulkor och hela köret i era händer, och står nere i snön till midjan för varje steg ni försöker ta. Och ni inser att plogmaskinen är desto snabbare än vad ni är. Ännu några blickar bakåt, plogmaskinen är fortfarande efter er, vilken nu har kört utanför själva den plogade backen och står ute bland träden. Ni är så nära staketet och friheten att ni nästan kan ta på det, och en sista kraftansträngning senare är ni över på den andra sidan, där ni lägger er ner på rygg och andas ut, samtidigt som ni tittar upp i den mörka himlen, med en och annan blinkande stjärna.Tja. Visst skrev jag det väl lite väl dramatiskt där, men det var iallafall så jag kände i det läget, med tanke på att jag faktiskt tänkte mig in i en skräckfilm under tiden, vilket faktiskt gjorde det lite komiskt. I själva verket var det ju bara den lille plogmaskinsmannen som inte ville riskera att köra över oss om vi åkte pulka i backen han plogade.
Iallafall. Snowboardåkningen började dagen därpå, för både mig och Amanda. Första backen vi åkte var riktigt riktigt härlig! Visst var det en grön backe, men man kan inte jämföra att åka en grön backe på skidor och snowboard, iallafall inte om man står som nybörjare på en bräda. Vi var ute så pass tidigt att vi hade backen helt för oss själva, och under upploppet kör jag störtlopp hela vägen, så fort att man hör vinden vina. Då får jag syn på en stor gul isklump och hinner bara tänka "helvete" innan jag flyger all världens väg, även kallat en meter, och slår i huvudet och axeln. Jag fick ingen hjärnskakning, men det var bra nära. Efter det skaffade jag hjälm och kunde sen fortsätta med galenskapen.
Och med tanke på att en av sittliftarna var långsammare än den var hade jag och Amanda väldigt roligt under det flertalet minuter vi satt där varje dag. Vid ett tillfälle hade vi en reklamskylt där det stod: "Mycket åka." Sen var där en bild på fyra godisbitar som det stod Ako på. Och sist stod det "Mycket Ako". Så från det tillfället kunde vi stå eller sitta i vilken lift som helst och bara snacka dalamål, medans vi sa: "Ako. Ako i liften. Ja, nej nu har vi int Ako i liften, nu vart det läkerol i liften."
Ett annat bestående skämt var cheap reklamen från tele 2:
- Bhäää.
- ... We don't talk like that..
- I know. Sorry.
- You should be. Thanks for coming in though. Remember. Keep it cheap!
Under onsdagen kom en av Amandas systrar, Emma, och hennes pojkvän Fredrik och joinade vår stuga.Amanda och jag underhöll oss själva med att gå till ett ungsomsställe vid namn "Bakfickan" som innehöll pingisbord, biljardbord, datorer och ett gym. Biljard blev vår sysselsättning. Och jag menar allvar, vi var KASSA!
Vi var även på ett äventyrsbad och spelade bowling.
Vi spelade alltså inte bowling på äventyrsbadet, utan gjorde sakerna vid olika tillfällen. Tänkte bara göra det helt klart för er, så ni inte bokar en resa till stöten för att upptäcka när ni kommit fram att det inte alls finns ett äventyrsbad med bowlingbana i.
En dag var det faktiskt inte mindre än 38 minusgrader på en av fjälltopparna, dit den stora stolliften gick.
Jag satte mig, efter att ha noterat varningsskylten, i sittliften och förstod inte riktigt varför det var så tomt på folk. Hade inga i stolen före, och ingen i stolen efter. När jag kommit halvvägs började bitarna läggas på plats. Luften var tunn, det blåste något fruktansvärt, och det var KALLT! Men det blev inte mycket värre än så, det var faktiskt inte så farligt när man väl kom upp där. Minus 20 hade jag nog gissat på att där var, som kallast.
Sista kvällen drog Fredrik igång en lek som heter "Mjölkpaketsleken". Väldigt roligt, men väldigt svårt. Nämner inga detaljer, med tanke på att jag ska försöka dra med tjejerna och leka det på fredag!
Ja, resten av dagarna blev iallafall en massa snowboardåkande!
Gick även en dag på snowboardskola för att lära mig svänga ordentligt, utan att trilla femhundratrettio gånger i minuten. Hade värsta coola läraren Ted, kan rekomendera honom om ni någon gång ska till stöten och åka bräda!
Träffade en underlig kille i tioårsåldern på väg till skidskolan under lördagsförmiddagen. Han stannade mig och frågade om det var hundfjället, och pekade ner mot soltorget.
- Nej, svarade jag, med tanke på att hundfjället ligger beläget fyra mil från stöten.
- Nahej, svarade han, på en bred skånska. Jag letar efter min kompis. Jag vet inte riktigt var hon är.
Han fortsatte att snacka om klockan, att jag också var från skåne och att hans syster hette Sandra.
Vi gick bredvid varandra en stund, och efter ett par sekunders tystnad säger han:
- Du?
- Ja, svarar jag.
- Det finns mycket knark och skit i Landskrona.
Jag fick kämpa för att hålla mig från skratt.
- Ja, jag antar det. Mer än i Kristianstad iallafall.
Samtalet blev bara värre och värre.
- Jag bor i Norge faktiskt.
- Jaha, i Norge säger du, svarar jag.
En stund senare lägger han till:
- Fast jag är här med ett behandlingshem från Sollentuna.
Jag står förmodligen och ser ut som ett livs levande frågetecken.
Han försvann upp i en av backarna en stund senare, och vinkar innan han åker med liften. Jag vinkar tillbaka och sätter mig ett fåtal minuter på brädan innan jag börjar huttra och går in i skidboden. Och vem står inte inne i shoppen om inte han.
- Där är du igen, säger jag förvånat.
- Hallå igen, svarar han, innan han försvinner igen.
Efter det såg jag aldrig honom igen.
Mycket märkligt...
Nåja. Sista dagen innan vi åkte hem blev det till att åka off-pist i mormors störtlopp med Amanda, där vi även tog en hel del bilder på varandra. Off-pist var lätt det najsigaste på länge, det var helt perfekt!På vägen hem från fjällen hälsade vi på brorn min, i Karlskoga, där vi även träffade hans gode vän som jag har för mig hette något som började på J. Och även Andrea, Jaks flickvän. Det var najs att träffa dom, och det var en bra bok jag han börja läsa. Jpod tror jag den hette.
Och här har vi en förträfflig bild på brodern min under en växtlampa.
Ja, där har ni resan i ord och bilder.
Och ännu en storsäljare publicerad.
På återseende mitt herrskap.
skriven
Det låter som en underbar resa:D Tur alla ben och armar är i behåll!