Allways look at the bright side of life

Kan man må bättre? Knappast!
Hela jag är så glad att jag nästan spricker.

Okej, vi tar det från i fredags.
Åsikten jag hade om grand kan jag nu ta tillbaka, I like it!!
Var där med Angelica, Caroline, Johanna och Emilie och det var skitroligt! Där var varmt denna gången och ganska fritt från sliskiga människor, helt underbart! Tack för en riktigt najsig kväll tjejer.

Ja sen efter att ha kommit hem vid halv tre skulle man upp igen vid halv åtta för att åka till Karlskrona som figurant för blekinges hemvärnsövning, fortfarande på skitbra humör efter kvällen innan, och vädret var fantastiskt. Var framme i staden vid halv elva och alla tio anmälda från FVRF skulle samlas kvart i tolv så det var till att lägga sig och sola på gräsmattan utanför marinbasen en timme. När klockan började närma sig halv började jag undra varför det inte kommit några fler, så jag gick till andra sidan, vid kyrkan, ingen där heller, så jag ringde till kontaktpersonen som sa att jag skulle ta mig in på marinbasen och leta upp en brygga att vänta på. Sagt och gjort, jag gick tillbaka till andra sidan, men kom jag in? Icke. Jag hade ingen legitimation. Ännu ett samtal där jag fick lämna in mobilen i vaktkuren och en stund senare kunde jag gå in och vänta till tjugo över när jag skulle bli hämtad av en båt. Jag väntade, fortfarande utan några fler ungdomar i sikte, och när klockan nästan var tjugo över såg jag fortfarande ingen båt så jag gick och frågade några gubbar om dom visste något. Samtidigt gick en grönklädd nisse förbi som tydligen skulle till samma ställe som jag. Kungsholms fort (ön jag var på tre veckor förra sommaren på den marina sommarskolan). En stund senare kom det en stridsbåt 90H och vi kördes till Kungsholmen. Den grönklädde löjtnanten steg av, men det skulle inte jag göra. Jag väntade en stund på båten och fick ett samtal som jag inte hörde vem det var ifrån, det tog säkert femton sekunder innan jag hörde att det var min egna bror som ville ha farmors recept på hallonpaj.

Till slut kom det några personer, bland annat en som hette Magnus som liknade major Winters i Band of brothers, och kontaktpersonen Ingrid, som berättade ungefär vad det var jag skulle göra som markör, typ ligga på marken och skrika med en massa skador överallt. Vi åkte vidare till ön som låg bredvid med en lång stenbrygga, skog, en liten slingrig väg, en betongbyggnadsklump och en massa högt gult gräs. Där var även typ femton soldater som satt i en klunga och lyssnade på ett befäl en stund innan dom försvann och började skjuta längs vägen. Jag och sjukvårdarna blev välkomnade av en man som såg jätteläskig ut men som var jättesnäll. Det var dom andra med för den delen.
Vi gick iväg en bit in i skogen där jag fick ta på mig en söndrig uniform och fick dra in handen i ärmen, på med bomull och teaterblod, på med en handske på den andra handen och sen fick jag en avhuggen hand med en handske på och fick reda på vad jag skulle göra. Soldaterna skulle komma gåendes och när dom gått förbi mig skulle jag och två soldater, som också spelade skadade, gå med dom, och när dom började skjuta skulle vi låtsas att vi blev träffade och jag skulle tappa handen och skrika. Det tog ett tag innan soldaterna kom, men när dom gjorde det blev det som vi blivit tillsagda, handen trillade ner på marken, jag på knä och skrek av smärta och tog upp den avskjutna handen och skrek ännu mer. Det kom en soldat springande som gjorde ett avsnörande förband och tog med mig medans handen låg kvar på marken. Då skrek jag för att jag inte hade med mig handen "SKA DEN LIGGA DÄR?!!! SY FAST HANDEN IGEN, JAG KAN INTE HA BARA EN HAND!!!!!!! AAAAAAAAAAAH!!! HAR NI INTE MORFIN!!!???"
Så höll jag på en bra stund efter jag kommit fram till samlingsplatsen och två (av typ tjugo) sjukvårdare börjat ta hand om mig som kom till ön en stund efter mig, Magnus och dom andra. Dom var jätteduktiga, pratade lugnt och frågade vad jag hette, kollade om jag hade ont någon annan stans osv. Sen fick jag problem att andas så jag fick syrgas, blev förflyttad till en bår där jag bara svarade på tilltal på grund av medvetandesänkning. Sen avbröts övningen och vi fick utvärdera alltihop. Och det var så roligt eftersom jag var så glad, för jag gick runt med ett stort leende mot alla hela dagen, förutom när jag skulle spela skadad, vilket smittade av sig på alla andra, så det var hela tiden folk runt omkring som snackade och sa en massa snälla saker, vilket bara gjorde mig ännu gladare!

Sen andra gången jag skulle spela skadad hade jag en skada i pannan och var medvetslös medans tre av sjukvårdarna också var skadade, där alla andra var vid medvetandet och skrek, jag låg typ femton meter från närmaste man men det var ingen som såg mig haha, så där låg jag. Magnus och dom som inte var med som sjukvårdare stod mitt i alltihop och viskade typ "där ligger en, och där ligger en annan" och snackade om oss som inte blivit upptäckta än, medan de två som skrek som mest nästan redan var uppe på bårarna. Mitt i alltihop kom en kvinna och skrek att fienden var på väg och att dom var tvungna att få bort dom skadade till samlingsplatsen så fort som möjligt. Men det tog säkert fem minuter till innan jag hörde någon komma, och tittade upp eftersom jag antog att det var Magnus som skulle meddela att jag var död och kunde resa mig, men nej det var minsann en av sjukvårdarna som försökte få kontakt med mig, fick dit ännu en sjukvårdare, också la dom ett skyddsförband runt huvudet, kastade upp mig på en bår och bort till dom andra där dom fortsatte vårda. Det var faktiskt inte så svårt att skådespela mitt i den röran, jag vet inte varför. Det brukar ju vara värst när man vet att man ska vara allvarlig, då skrattar man som mest, men det gick faktiskt skitbra att spela medvetslös. Killarna som försökte skaka liv i mig satt hela tiden bredvid och sa precis vad dom gjorde, den ena gjorde en helkroppsundersökningen och hela köret, medans den andra satt och pratade i hopp om att jag skulle vakna och kallade mig "lilla vännen". När allt var klart bar dom iväg mig till "transporten", och då avbröts övningen. Den ena killen som vårdat mig sa att jag spelade så bra att dom nästan trott att jag var medvetslös på riktigt. Den andra, yngste killen, Alexander, som tog hand om mig såg att jag frös och gav mig ett patienttäcke och en keps som satt längst bak på huvudet som pekade typ rakt upp eftersom jag hade fullt med blod i hela pannan. Då kom det en gubbe och tittade glatt på mig och sa:
- Du ser ut som pocahontas
- Tack! svarade jag glatt. Det tar jag som en komplimang.
- Du har spelat jättebra, du får gärna komma tillbaka!
Och när vi satte oss i en ring för att utvärdera var det en annan gubbe som räckte upp handen och sa:
- Den här unga flickan har kommit hit alldeles ensam och har varit jätteduktig, jag tycker vi ger henne en stor applåd. Också applåderade alla och jag blev glad i hjärtat som när någon har med sig vetebröd.

Efter utvärderingen gick vi och åt ute på stenbryggan. Efter maten kom en av sjukvårdartjejerna och med ett stort leende gav hon mig en stor kram.
- Kroppsvärme! sa jag helt överlyckligt eftersom hon hade sett att jag frös.
Efter det fick jag gå och ta på mig de civila kläderna igen eftersom jag strax skulle tillbaka till Kalleskrona. Sen kom alla bort till samlingsplatsen där ännu en glad gubbe kom fram till mig och sa:
- Du är väldigt välkommen tillbaka, hoppas du haft roligt idag. Sen fick jag en kram. Magnus, kontaktpersonen och dom andra skakade hand och berömde mig och tackade mig för att jag ställt upp och även dom sa att jag var välkommen tillbaka.
Alltså tänk vad ord och handlingar kan göra mycket egentligen, jag hade aldrig träffat någon av dom innan, ändå fick dom mig att sväva på moln för att dom var så underbart snälla och härliga. Ibland tjänar man på att vara på superhumör!

Ja sen innan vi åkte hann dom med en övning till där fyra eller fem sjukvårdare spelade skadade ute vid stenbryggan, en hade en krossad fot, en var av med hela foten, en hade ett stort öppet sår på låret, en annan hade ont i axeln och sen kommer jag inte ihåg om det var några fler. Dom blev omhändertagna av resten av gänget. Hon med krossade foten var egentligen gruppchefen och satt och skrek att hon aldrig skulle kunna dansa igen, hon som gillade tango så mycket. Och balett!! Aldrig skulle hon kunna dansa balett igen. Men den som spelade bäst var ändå en av dom äldre killarna som låg ute på stenarna och hade ena foten bortsprängd och skrek typ tre gånger så högt än dom andra, och en av sjukvårdarna, hon jag hade fått en kram av, hon började skratta så mycket att hon var tvungen att gå iväg en stund. Och när dom skulle bära iväg honom på en bår pratade sjukvårdarna med varandra och en av dom sa till två andra:
- Tar du fötterna och du magen så tar jag armarna. Den skadade direkt efter:
- Fötterna? FÖTTERNA?!! VILKA FÖTTER??!!! JAG HAR JU BARA EN FOT!!!
Haha jag förstår att tjejen började skratta. Sen förflyttades alla till samlingsplatsen igen och jag och en som hette Anna åkte bort till en färja på andra sidan ön där vi och en annan uniformsklädd tjej hoppade på. Fick sen skjuts till Kalleskrona station och åkte hem.




Ikväll om ungefär en halvtimme kommer Angelica hit och sover eftersom hon, jag, Dallo, Ida och Almisch ska till Ullared imorgon. I Hildegard vad roligt det kommer bli!

Puss och på återseende mitt herrskap
1 Caroline:

skriven

Vad bra att du gillar Grand igen :) Jag hade också skit kul och det var super kul att vi blev så många som stack dit :D

Ohu, Ullared, vad roligt :) Hoppas ni får en bra dag imorgon tjejer!!

2 Bell:

skriven

Låter som en trevlig helg :) Alltid lika roligt att höra om.

Kommentera här: