Ur funktion
Jag vet inte ens vart jag ska börja..
Jag är arton år gammal. För tre år sen skulle jag fatta ett beslut om vad jag ville göra med mitt liv. När jag var femton. FEMTON?! Det är väldigt få femtonåringar som vet vad de vill göra med sitt liv och fortfarande har kvar de drömmarna när de väl ska ut i arbetslivet. They have got to be kidding me. Nu, tre år senare, är jag ännu mer osäker med tanke på att jag börjat acceptera att jag inte kan förvänta mig en framtid inom försvarsmakten. Hoppet finns kvar, men det är inget jag kan ta för givet.
Det är drygt ett halvår kvar tills man slutar gymnasiet och måste börja jobba. Men med vad? Var?
Äldreboende och liknande typiska undersköterskearbeten är helt uteslutna. No way säger jag bara, efter alla dessa jäkla praktiker. >,< Det enda jag kan tänka mig inom vården är ambulanssjukvårdare, men då måste man tydligen ha jobbat som undersköterska i två år, suck...
Och något så enkelt som en IKEA-katalog fick upp en massa andra tankar i förgår. Kollade igenom den eftersom jag ska dit med mamma och Camilla imorgon, och fick en sådan otrolig lust att flytta hemifrån.
Något jag ofta gjorde när jag var yngre var att kolla igenom katalogen och planera in i minsta detalj hur det skulle vara när jag flyttade. Frits och jag brukade göra det på mellan- och högstadiet. Vi hade massor av planer av att flytta ihop, satt hemma hos mormor och skrev ner allt vi behövde för att klara oss.
Skillnaden är bara att det då var drömmar, nu är det verklighet. Och nu är det bara jag.
Trots att det skrämmer skiten ur mig, att jag snart inte kommer bo med mamma och pappa. Utan att ha tryggheten av att veta att det alltid finns någon där. Ensamhet skrämmer mig. Mörker skrämmer mig. Jag kommer definitivt behöva dela lägenhet med någon.
Igår började jag faktiskt leta lägenheter. Inte för att jag redan tänkt flytta, utan mer kolla vad det kommer kosta, och lite för att bli inspirerad och drömma mig bort, vilket jag ofta gör. Skåne och Blekinge är helt uteslutet, no way att jag tänker bo där, sen vart jag tar vägen, det återstå att se..
Min bror var hemma idag. Utan att varken mamma eller pappa visste om att han skulle komma.
Det blev verkligen inget vanligt besök. Mamma försvann på middag med Camilla. Pappa och Jacke satt och snackade om huset. Hur det renoverades för 20 år sedan när de flyttade hit osv. Vi kom in på fotografier och filmer av hur det såg ut på den tiden och vi letade upp en gammal hederlig VHS-film som kunde stämma in på tiden. Det visade sig vara en inspelning från när Jak och jag var små. Väldigt små. Jag var bara några månader och Jak var nästan precis två år gammal. Den filmen hade jag aldrig sett innan. Det var mitt dop. Innan, under och efter. Alla var där! Men att beskriva min släkt och vad de betyder för mig, det är svårt, för alla är så annorlunda, alla har så skiljda liv från ett vanligt "Svensson-liv". Många av dom träffar jag väldigt sällan eller lever inte längre. Det var en stark känsla, och därför var det väldigt jobbigt att se på filmen.
Menne och Karin. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar er. Att se på filmen när farmor bar runt på mig och pratade med mig på bebisspråk, det var så jobbigt. Och att se mina faddrar Menne och morbror Per stå bredvid mamma och pappa i kyrkan, jag kan omöjligt beskriva hur det kändes att se det..
Jesper, Shanna och Risa var små.
Morfar var där...
Det måste vara svårt att förstå när man själv inte kännt dom eller ens träffat dom. Men jag måste skriva av mig, annars kommer jag gå runt och tänka på det här, jag vet inte hur länge...
Det här blev inget vanligt blogginlägg men vissa dagar är såhär antar jag..
Ha det bäst.
skriven
Det låter jobbigt. MEn det kommer fixa sig. Man vet inte vad man ska göra och man tappar bort sig själv nu i denna åldern.
Varför kan du inte förvänta sig en framtid inom försvarsmakten?