Smörgårdsbordsfönster
Visst är det så att jag generellt är för sjuk för att kunna arbeta. Jag är fortfarande kroniskt trött, mina muskler vill knappt bära mig, hjärndimman ligger tät. Rastlösheten är stundvis så intensiv att jag måste upp och skaka hela kroppen trots att jag efter några sekunder är andfådd och helt slut. Jag måste nästan alltid ha på mig solglasögon utomhus pga ljuskänsligheten, och i vissa miljöer där jag har börjat misstänka mögel blir symtomen ännu starkare, och jag får dessutom tillfälliga öronringningar, IBS, klåda över hela kroppen, och säkert femton andra symtom. Visst står mitt mående i vägen för många möjligheter, men det som egentligen håller mig från att göra saker är att jag inte har någon som helst aning om vad jag vill. Mitt tillstånd är helt klart begränsande och gör ramen av möjligheter snävare, men där finns fortfarande ett mindre smörgåsbord kvar inom ramen. Men jag är lost.
Från studenten och framåt har det känts som att man levt genom en tratt. I början var det inte så viktigt var man bodde och vilka jobb man tog, men eftersom min känslighet för understimulering alltid varit så påtaglig och dessutom intensifierats längs vägen, har tratten smalnat av. Det går ju inte att undvika att lära känna sig själv bättre med varje ny erfarenhet man får. Var flyger tiden snabbast? Vilken typ av människor känner jag mig avslappnad med? Vad får mig att hoppa ur sängen om morgnarna? När gör jag saker för att jag vill till det och inte ifrån något annat? Har det gjort mig klokare? Delvis, men inte tillräckligt.
När jag jobbade på escape roomet växte jag något oerhört som person. Jag växte tills jag slog i taket och kände att möjligheterna att utvecklas började mattas av. Jag var redo för nästa steg uppåt, vad nu det skulle bli. Men sen kom andra pandemivågen och allt som hände på torpet, med P, med mamma och pappa och sen kattbettet som utlöste tröttheten. Tiden sen dess känns som att greppa efter halmstån. Uthålligheten för saker som inte känns rätt är i princip ickebefintlig. I början kunde jag knappt gå alls, och det har gått i vågor sen dess. Tröttheten och hjärndimman har bestått genom allt, till den grad att jag inte ens minns hur det känns att vara pigg eller utvilad. Ibland är det stressen som fullständigt tagit över min kropp, där jag varit så uppjagad att jag varken kunnat äta, sova eller känna mig lugn under flera månader.
Efter kattbettet och pappas bortgång sommaren 2021 var jag en del i Västervik, sen Washington därifrån jag behövde åka eftersom jag knappt kunde gå, pluggade till stresspedagog, flyttade till Sala men var nästan aldrig där, åkte mycket till Polen, började plugga en kurs i Visby men fick hoppa av pga kraftiga stresspåslag efter mormors bortgång, jobbade några veckor på Adlibris med ett mående som var vidrigt följt av den värsta månaden i mitt liv i Stockholm inklusive covid, flyttade till Örebro men var nästan aldrig där heller, pluggade entreprenörskap inom hälsa, blev nästan sängliggandes en hel höst, flyttade till Umeå för att plugga till dietist men fick hoppa av efter en vecka pga tröttheten och att utbildningen inte kändes rätt. När jag åker nånstans eller gör något så vill jag göra något annat eller vara någon annanstans. Jag är så uppvarvad och söker efter svaren på varför jag mår som jag gör. Är det mögel? Virus? Bartonella? Ingen läkare har någon aning om vad det är för fel på mig, och jag förstår inte vilken ände jag ska börja i.
Men oavsett vad det är så kan jag inte sitta i flera månader som ha som mål varje dag att ta 5 tillskott och dricka smoothies och téer, det blir ingen frisk av. Jag måste nyttja mitt lilla smörgårdsbordsfönster för att hjälpa mig själv framåt och åt rätt håll. Men hur?