Freakin victory

Tänkte skriva ett väldigt ärligt inlägg. Jag tror jag har kommit ett steg närmare att förstå mig själv, och därmed även ett steg närmare att kunna få hjälp. Kan börja med en genomgång så ni hänger med lite.
 
Ända sen jag gick i mellanstadiet har jag fått korta olycklighetsattacker. Från ingenstans föll ett mörker över mig och tog tag, ryckte undan glädjen i ett par minuter innan det släppte och jag blev mig själv igen. Det har hänt så många gånger att jag inte riktigt noterar det längre. När jag blev tonåring och allt strulade växlade min vardag mellan roliga galenskaper och djup olycka. Min dagbok vittnar om hur jag både hängde med kompisar och kände ett desperat behov av att få hjälp. 
 
När jag var nitton och hade gått ut gymnasiet jobbade jag hela sommaren uppe i Stockholm och när jag kom hem och mötte verkligheten sa det pang och panikångestens entré i mitt liv var ett faktum. I fyra år drogs jag konstant med ett tryck över bröstet och inte sällan med längre perioder av rejäla anfall. Jag bodde och pluggade i Tranås, bodde i Würzburg, bodde i Berlin och jag jobbade i Flachau innan jag fick ordning på ångesten. Under denna period hade jag haft en tacksam sommar med festivalbussen där jag fick dricka bort misären med råge. I Österrike fick jag de insikter jag behövde för att stenen skulle släppa men rastlösheten tog vid. 
 
Efter Österrike kunde jag börja leva igen, kunde börja njuta av vardagen men jag jagades konstant av behovet att känna mig stimulerad. Reste till London, åkte på festivaler, åkte på tågluff flera gånger, stack på cykelresa, besökte ett tiotal olika länder varje år. 
 
Sen flyttade jag till Oslo och jobbade på sammanlagt fyra olika jobb under ett år men behovet av att fly fanns ständigt där. Jag gick för tredje gången i mitt liv ner i diket. Drack varje helg och till slut även vissa vardagar. Sov bort all överflödig tid och spenderade min energi åt jobben. Tog det som en stor seger att ha jobbat fem månader på samma ställe och reste över till USA. Mötte samma rastlöshet och behovet av att fly. Hade bara tur som träffade Evan just där och då. Ett och ett halvt år har gått sen dess och tiden i Reno har varit förvånansvärt enkel. Fått lite tid att bara andas. 
 
Men innan jag flyttade från Norge tog jag kontakt med psykiatrin för att göra en adhd-utredning. Något står ju inte rätt till. Det är inte normalt att behöva leva såhär hektiskt och med så snabba dalar. Långa köer ledde till ingenting och tiden gick. Övertalade till slut mig till en diagnos men fick ingen hjälp. Började experimentera på egen hand i förhoppning om en förändring. Kosttillskott, långa promenader, ingen alkohol, slutade äta både socker och gluten, och läste böcker från biblioteket. 
 
Fick sen en oväntat lyckad kontakt med en läkare på vårdcentralen och jag kände åter lite hopp. Jag fick järntabletter utskrivna och blev ombedd att höra av mig när jag kommit hem från höstens amerikaresa för en genomgående utredning. Jag kom hem i tisdags och redan samma kväll hade glädjen börjat rinna av mig. Tillbaka till att försöka hålla mig över ytan. Idag googlade jag efter kronisk depression och blev chockad. Fick fram sjukdomen dystymi och en symtomlista som likväl kunde vara en personlig review, och inte bara på den mörka sidan utan även adhd/asperger-dragen. 
 
Ska ringa läkaren imorgon.
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se