Total förvirring
Har varit i USA i snart två veckor nu och allt fortsätter i stort sätt som tidigare.
Innan jag åkte var jag helt inställd på att bli socionom. Jobba med ungdomar och vuxna som kurator och försöka lösa praktiska problem från grunden. Vara en trygghet i skolor där barnen faktiskt har en vuxen som förstår och vill hjälpa. Den drömmen fick dock ett abrupt slut när någon gav mig insikten att jobbet kommer innehålla ändlösa mängder människor med regler, borden och skicka-vidare-mentaliteter. Folk instoppade i boxar där det viktigaste är att fylla i rätt papper innan någonting görs. Jag hade kvävts av hur lite jag egentligen kunnat göra.
När jag kom hit tog det bara några dagar innan jag fick fatt i en ny dröm: att jobba med människors ekonomiska svårigheter så som i lyxfällan. Jag har alltid gillat saker de flesta andra hatar och ekonomi är något jag egentligen alltid tyckt är väldigt roligt. Att sortera, göra listor, se helheten, lösa pussel och få ordning på flera olika områden är nästan drömmen men vägen dit är lång. Det ger helt andra förutsättningar än när man jobbar på tv. Skulle det ens fungera att studera till ekonom och coach? Hade jag inte dött av alla de tråkiga delarna? Antagligen.
Att vara hemma sist var svajigt, minst sagt. Sverige och USA känns som två helt skilda världar. Här skapar man ett nytt liv, träffar nya människor, ser nya platser, pratar ett annat språk. Men verkligheten börjar komma ikapp. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Tidigare var jag mest tacksam över den drivna och nyfikna sidan som tog mig till alla de mest märkliga situationer och platser i världen men nu önskar jag nästan att jag hade förmågan att sakta ner. Att jag kunde känna mig hemma någonstans. Att jag kunnat bli på ett jobb åtminstone ett halvår. Att jag liksom haft en plan, ett mål, att jag känt mig säker på något.
Jag är inte redo att plugga än, jag har massor kvar på min bucketlist, men det får mig att undra om jag någonsin kommer hitta rätt. Kommer jag någonsin kunna ha ett jobb där jag inte vill fly? Kommer jag någonsin hitta en plats där jag verkligen vill slå mig ner? Kommer jag någonsin bli säker nog på ett yrke nog för mig att sätta mig i skolbänken under flera år igen?
