Den kärleken kommer aldrig dö

Jag saknar 90-talet nåt oerhört och har haft en ganska lång nostalgifas nu. Såg en gammal MTV music award-video från 1998 och insåg hur otroligt stor betydelse det sociala könandet och objektifieringen av tjejer haft under de senaste två decennierna. Att hetsa in barnen i rätt kön med rätt kläder, egenskaper och färger var inte vanligt när jag var liten men är en rättighet föräldrar slåss om idag när genussnacket bubblat upp. Ändå ser man hur barnens personligheter kvävs, flickors lek byts ut mot utseendeångest från lågstadieålder och pojkars våld uppmuntras. Vår generation bara var, och de är ur min uppfattning de överlägset mest ödmjuka, easy going och jämställda åldrarna idag.
 
Någon så indoktrinerad i samhället som Bieber smutskastas idag medan backstreet boys, five och nsync var en del av nittotalets själ för såväl tjejer som killar då de sågs som skapare av bra musik. Och, och det här är viktigt, känslor var inte något man ifrågasatte. Under min uppväxt hörde jag aldrig orden bög, mes, tönt eller fjolla - om något. Alla pojkar har samma känslor idag men är lärda att känslor är något flickor sysslar med, och flickor är mindre värda än pojkar så flickig vill man inte vara. Istället växer psykisk ohälsa, förtryckta känslor som spelar ut i ilska och större klyftor mellan tjejer och killar som endast är skapade av det sociala könet, inte det biologiska. 
 
1998 kunde världens största pojkband plåtas i århundradets tveklöst sämsta outfits och sjunga nonstop om känslor och fortfarande avgudas av vartenda barn. Säg mig hur 2000-talets hetskönande har underlättat och gjort det bättre för barnen att växa upp och leva idag.
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: