Tysta det unika
Mitt förra inlägg kom egentligen bara från att jag ville posta en ny version av en låt från mitt absoluta favoritband. Originallåten är inget jag lyssnat särskilt mycket på men när jag hörde den här var det kärlek vid första ögonkastet och jag undrade vart den varit hela mitt liv. Känslan av att hela kroppen fryser till is, stressen går spikrakt ner till noll och hela själen hittar ett lugn. Men man blir samtidigt så exalterad att man håller på att ramla av stolen över hur vansinnessjukt bra det är och man får gåshud över båda benen. Och jösses man önskar att låten aldrig nånsin ska sluta eller upphöra att ge en samma effekt.
Men nio av tio som lyssnar inom samma genre tittar snett när man uppger satyricon och finntroll som sina två absoluta favoritband. Som att det finns någon coolhetshierarki inom punk och metal man måste rätta sig efter för att vara stenhård och respekterad, som delar upp i vi och dom; häftiga som gillar rätt grejer och töntiga som inte ligger på samma nivå av tuffhet. Folk säger ofta att jag lyssnar på två av de absolut sämsta banden som finns. Jag bryr mig inte och har aldrig gjort för hos mig har det alltid funnits en nyfikenhet i att göra tvärtom och se reaktionerna, se vad som händer, se vilka mönster som finns, hur jag blir bemött och hur andra beter sig när det är en som avviker. Men de flesta tystnar, blir osäkra, vågar inte, börjar vela om vad som är rätt och fel, blir måna om att inte agera på ett sätt som inte är accepterat och rättar sig in i ledet. Med lite skadat självförtroende och mindre benägenhet att prata om något utanför ramarna. Tystar alla de egenskaper och sidor som gör oss unika och intressanta. Men det finns inget vackert i att döma ut folk som inte är precis som en själv. Det gör ingen en tjänst att se ner på alla andras smaker. Det kan räcka med att själv hålla sig till vad man gillar och låta andra göra detsamma.