Working class hero
Och när vi ändå är inne på ämnet att inte klassificera saker efter en uttalad norm hade jag velat slänga in ämnet punk. För många representerar det snabba trummor och band som Ramones, Misfits och Sex pistols. Och Ebba Grön om vi går över den svenska gränsen. Men vi klassar nog snarare punk efter accepterade band inom genren framför den faktiska innebörden av punk. Som jag har skrivit flera gånger tidigare anser jag att emo-inträdet i den alternativa världen dödade den sista glöden punken rent fysiskt hade att kämpa för. Men punken som fysisk form är väldigt irrelevant för mig, det är i grund och botten bara toppen av ett isberg med tanke på att det är en livsstil - ett sätt att se på och förhålla sig till samhället. Jag tar avstånd från anarkism då jag inte ser hur det skulle funka i praktiken, men är samtidigt för fri vilja inom rimliga gränser. Punk för mig är ett aktivt ifrågasättande av normer, en önskan om ett samhälle med mer mänsklig värme och mindre upptagenhet av pengar och status. Ett synsätt emot överkonsumtion av nyproducerade varor. En önskan om egentänk, uppoffring, kreativitet och livsglädje utan de mallar samhället skapade för oss att röra oss inom. Där vi skrotar stress, kugghjul, tråkiga (vad vi kallar) måsten och ett inrutat tankesätt som folk med pengar och makt skapade för att få ut så mycket av oss som möjligt utan att ge något tillbaka. Förutom den lön som möjliggör för oss att fortsätta ha ett liv vi inte trivs med.
Det är därför det för mig inte är särskilt relevant att ramones sjunger om gatunamn, vilka tjejer som tillhör rockstilen och vilka kyrkogårdar dom inte vill begravas på. Hade folk som är nyfikna på det här tankesättet bett mig att nämna några band hade jag snarare slängt in Green day, Good Charlotte och Dia psalma. Band som hade fått många insatta att rasa över uttalandet och skriva arga insändare. Men faktum är att deras texter tilltalar mig mer än att Danzig eller Doyle gråter en lördagskväll (även om Misfits låtar är jävligt bra rent musikaliskt).
"Gå på högskola, universitet, skaffa ett riktigt jobb sa dom till mig. Men jag skulle aldrig kunna leva som dom vill. Vill du verkligen vara som dem? Vill du verkligen vara en annan trend? Vill du vara en del av den mängden?" Good Charlotte är för många mer av ett skämtband inom rockvärlden. Dom är lite för söta och saknar all typ av tuffhet. Joels rena närvaro lyser endast mysighet. Dom är inte accepterade så som Offspring eller AFI, men deras album är till brädden fulla av samhällskritik, likaså låtarna till det numera mainstreama bandet Green day.
Dom har gjort flera covers men har likväl hjärtat på helt rätt plats. Kasta in en hiphop-låt med samma text och jag skulle fortfarande klassa det som punk. Hur viktig den här genreindelningen är när det kommer till bands tillhörighet skulle jag egentligen säg är obefintlig, däremot ser jag det nästan som allmänbildning att veta vad punk, som ideologi, är.
Mäktig älskad Lennon-cover