I beliebe in change
Det här med att dela in saker i olika kategorier efter vad vi har fått lära oss ställer jag mig ofta skeptisk till. Jag gillar inte att följa en åsikt endast på grund av att den är normativ och är inlärt rätt tyckande. När folk uttrycker hat mot Justin Bieber ställer jag alltid frågan varför. "För att han är Justin Bieber" svarar många. Förmodligen skulle inte lika många skulle kasta sig över R. Kelly med samma hat trots att han är påstådd våldtäktsman och flertalt anklagad för sexuella övergrepp. Att Bieber sjunger "oh no she's confident" vilket äcklar mig har säkert inte heller särskilt mycket att göra med de överväldigande hatstormarna då den låten släpptes flera år efter han blev känd och av många i samma veva ogillad.
Han är ett uttryck för något. Han bemötte tjejer på ett pojkgulligt sätt och betedde sig känslomässigt aka. feminint. Han var bögig och mesig och hatades för att hans fans var skrikande tolvåringar som tapetserade sina rum med Bieber-posters. Han var ett uppbrott mot könsstereotyperna, han drog uppmärksamhet från de jämnåriga pojkarna vilka gick i samma klass som Bieber-fansen. Han provocerade fram något hos folk, och var man själv inte en Belieber gjorde man klokt i att inte ta ställning för Justin, då blev man ju själv en måltavla för de tjejiga öknamnen. Så hatspridningen fortsatte utan att någon egentligen ifrågasatte vad det var med honom som var så provocerande och upprörande.
Justin har under senare år indoktrineras i branschen. Hans syn på kvinnor och deras syften har förändrats. Hans självföroende har vuxit till att idag snarare se ut som ignorant kaxighet, och den där charmen han var känd för har stigit honom åt huvudet. Han försöker bli accepterad av båda könen, slippa häcklandet, och jag tror han är på god väg. Den ursprungliga Bieber däremot har jag ingenting emot. Varje gång jag uttrycker mig med dom orden går folk iväg, vägrar prata mig, ber mig att ta tillbaka det eller driver med mig. Men jag tror det blir farligt när man börjar köpa en åsikt endast för att den är socialt accepterad. Vad händer när klassen eller arbetsplatsen bestämmer samma sak om någon omkring oss? Vad händer när man själv drabbas och ingen finns där att ta ställning för en?
Hur många gånger har vi inte läst i media om fall där människor drivits till att begå självmord för att alla vände ryggen eller hejjade på? Hur många lever inte idag med samma ensamhetskänsla och önskan om att någon skulle ta deras parti? Det här är samma beteende. Att följa bara för att. I Justins fall är det ganska distansierat, han möter inte det massiva hatet så direkt som den vars fullständiga liv och omgivning står och faller med den närmsta kretsens generella men ständigt förändrande åsikt av dig.
Tänk själva.
