Vem förlorar mest
Det finns undersökningar på hur snabbt bebisars hjärnkapacitet utvecklas. Efter ett halvår tvekar de flesta att ta sig till sin mamma om de behöver krypa ut över ett stup för att komma dit. Och med åren går det bättre, de testar och ser vad som går och vad som går mindre bra. Men det måste ju också innebära att vi når en ålder där vi inser att vår egna verklighet inte är densamma som andras. Din favoritfärg behöver inte vara grön bara för att min är det. Du måste inte gilla långhåriga killar bara för att jag gör det osv. Men när det kommer till vissa frågor verkar det ofta ta stopp. Eller så förstår vi men tycker ändå att vår inställning och åsikter är viktigare än andras lycka. Som att vi som enskilda personer har något som helst att göra med andras liv. Jag skulle bli arg som fan om någon försökte stoppa mig från att vara lycklig. Varför? Vad får du ut av det jämfört med vad det kostar mig?
Det syns i många sammanhang. Människor vill undvika att känna sig äcklade till priset att homosexuella måste leva i skuggorna med nedtryckt livsglädje på grund av människors intolerans och inskränkthet. Kvinnor som vill ta över rätten till sina kroppar trycks ner av män som tycker att den viktigare frågan är hurvida de får känna sig upphetsade över kvinnornas kroppar eller inte. "Äckliga håriga kvinna, ingen man vill ha dig" istället för "din kropp är ditt val att göra precis vad du vill med så länge du mår bra".
I en fucked up värld av ondska ska vi fortfarande kämpa, kämpa, för att förtrycka lycka och frihet.
