Vald barnlöshet
När jag gick i trean på gymnasiet fick vi uppgiften att sätta oss i aulan och skriva ner hur vi ville att våra liv skulle se ut. Jag och min bästa vän på den tiden satt längst och skrev och skrev och skrev. För några månader sen hittade jag de fyra fullskrivna papprena och chockerades över hur annorlunda jag ville att livet skulle se ut då jämfört med idag. Jag skulle göra lumpen, resa, utbilda mig inom försvarsmakten, träffa en kille, skaffa tre barn och bosätta mig på landet. Mellan varven skulle jag ut i krigsdrabbade länder och även bosätta mig med familjen på olika ställen i världen.
När jag sen flyttade till Tyskland och träffade Robert förändrades allt. Min bild av livets gång var baserad på normen. Jag hade inte ens reflekterat över hur förutsägbart allt var. Jag hade inte sett över de bitar som i samhället ansågs självklara, de var bara en bit av dealen. Hund, bil, villa, fast jobb, heterorelation, barn och åldrandet. Under de cirka två åren jag och Robert var tillsammans började jag ifrågasätta vad som blev utlärt vs. vad jag själv ville. Han förklarade sin anledning till att inte vilja ha barn, och snabbt började jag göra detsamma. Jag är tacksam att jag mötte honom, mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut idag om det inte vore för den tiden. Jag läser om många föräldrar som blivit mammor och pappor utan att fundera kring det, och sen bittert få ångra det utan någon återvändo.
Jag gillar inte att vara uppbunden och stanna på ett ställe, jag gillar inte att vara omkring folk man inte kan ha en riktig konversation med, jag är lättuttråkad och blir lätt understimulerad, jag gillar inte höga ljud, jag gillar att sova länge och när jag vill, jag gillar att vara på resande fot och att göra saker på mina egna villkor, jag gillar inte att bli störd när jag behöver egentid, jag har tendenser till depressioner och ångest när jag inte trivs i en situation, jag gillar inte hur barn alltid vill att man ska vara närvarande i tråkiga saker, jag vill inte att barn ska växa upp i det här samhället med sociala medier, dålig uppfostran och den kommande systemkollapsen som är ett faktum. Jag vill inte ödsla den korta tiden vi har kvar i det här uppåtstigande samhället på att sitta fast i ett liv med någon som tvingar mig till allt jag inte är. Jag skulle bli en bitter mamma, en dålig sådan. Och de barn som finns önskar jag trygghet och kärlek, något jag skulle vara långt ifrån kapabel till att möta. Vad andra vill är inget jag ifrågasätter, och jag kan gärna gosa med nyfödda bebisar. Men det är som jag brukar säga: bara för att jag gillar att klappa getter betyder inte att jag vill ha med mig dom hem. Skulle jag någon gång ändra mig är det för att jag ser andra sidor och har tänkt igenom det, inte för att folk frågar när/om det är dags.
När mitt liv i nuläget går ut på att vara lycklig och tillfreds skulle inte jag för allt i världen vilja byta ut det mot motsatsen av allt jag finner njutbart i livet för att det anses vara en del av livets gång. Fem procent av alla människor önskar vara barnlösa, och jag tillhör den gruppen.
