Musikkraft

För nån vecka sen snackade jag med en tjej om det här med musik. Om man gillar musik mot det icke trallvänliga rock-hållet möts man i vardagen av mängder med genrer som det gnisslar till lite i hjärnan av. Smörpop på radion, dubstep och eurodisco på festivaler, rnb och house på diverse klubbar, orkestrar, country, hiphop och gammal såkallad klassisk rock i resterande situationer. Ljud man vänjer sig vid att ha sprakandes i bakgrunden, no big deal. Sätter man själv igång en låt att stjäla tre minuter av andras liv går ofta smärtgränsen vid cirka två och en halv sekund. En mycket positiv slutsats att dra av detta blir den tillfredsställelse man får av att på egen hand sen kunna plugga i spotify och bara njuta. Som att äta riktigt äcklig fisk i väntan på tårta. Orörd mark, musik man aldrig kan få sönderspelad såvida man inte gör det själv. En månad utan en enda låt i genren blackmetal, sitter i soffan med gåshud och känner lyckan spridas ut i alla kroppens celler. Tack Norge.
 

Kommentera här: