Helomvändning
De senaste tre dagarna har räddat mig lite. Kan ju inte träffa några kompisar, eller ens min roomie, när jag jobbar kväll eftersom dom jobbar dag/natt. Så thank heavens för han jag hade uppläring med på jobbet. Vi har spelat fotboll med flaskor, försökt fälla varandra, lekt, pratat töntig brittiska, sjungit med radion men främst pratat. Alltså bara ha någon att snacka med, som för den delen både är rolig och intelligent. Hade det inte varit för honom hade jag nog inte träffat en enda människa under hela den här veckan, typ.
Fick ledigt dagen före julafton, diskade nästan all disk, såg ljuset och började bli peppad igen. Ska säg till chefen imorgon att jag bara stannar kontraktet ut i december, ska börja engelska sju och planera resan som jag kanske inte ens berättat om. Hoppas på att komma in på drömutbildningen till hösten annars får man ta det därifrån. Det enda jag vet är att oavsett hur mycket jag kämpar för något jag inte gillar så kommer det dra ner mig, så det är lika bra att bara köra all in på det jag verkligen vill göra. För ett par år sen hade jag inte ens trott att det var ett alternativ.
Visst, arbetsdagarna är tuffa, det är ensamt att inte kunna träffa några kompisar på vardagarna och mina trögheter att komma igång med saker hjälper inte just för tillfället, men det är ingen anledning att tillåta mig själv att spåra ur. Den andra sidan av mig är för stark för det. Jag är alldeles för lycklig och sprallig för att låta det få tag i mig. Det finns för mycket som inspirerar, motiverar, glädjer, peppar och värmer.
