Vi är bäst

Satt här i mitt rum med tända ljus vid sjutiden och tänker att.. fan om man inte skulle ta och gå på bio? Har velat se den nya Lukas Moodysson-filmen "Vi är bäst" och väntat på att den skulle ha premiär hur länge som helst. Min första tanke var, jaha här är alltså en av tjejerna när hon var barn, kanske var det här hon började inse hur sämst samhället är osv. osv. Insåg sen att det faktiskt var åldern hon skulle ha genom hela filmen och tänkte att.. fan. 
 
Men ju längre in i filmen man kom desto högre igenkänningsfaktorn och kunde börja titta tillbaka på när jag själv var sådär löjligt ung och naiv. Tretton år. Och jag kände så igen saker i folk jag umgåtts med, typ Sara.
 
Med undantag för Charles-Ingvar-looken och den trista egenskapen att försöka hålla tillbaka de som var rättfram kände jag igen mig mycket i Bobo. Den där känslan att vara omtyckt av sina kompisar men ändå stå bredvid och undra vad som är fel på en. Titta på när alla hittar varandra och man själv blir över. Vara bestämd i åsikten men ta andraplatsen. Följa mer än leda. Och jävlar var jag tillbakadragen på den tiden, det var kul att se en liten del av sig själv i alla tre. 
 
Det var liksom ingen "Tjenare kungen", ingen spark i röven på samhället, bara några unga tjejer som i sin relation till varandra försökte hitta en väg att göra revolt. Vi var för övrigt fyra personer i biosalongen. Gött att sträcka ut benen över två säten och njuta i två timmar. Dessutom insåg jag att vi hade mer djävulskap för oss och desto mer kul i den åldern, men filmen är definitivt värd att se.
 
Och kanske man skulle börja spela trummor?
 
1 Caroline - Fotograf & Mamma:

skriven

Åh den vill jag se, men väntar nog tills den kommer på dvd.

Kommentera här: