JennyHeltEnkelt

Det verkar som att många framgångsrika låtskrivare kör hårt på att leva efter sina egna regler. Skit i normerna, förväntningarna och kraven. Gör vad ni vill liksom. Asta Kask: “Små menlösa dockor det är vad dom är, nöjda med livet - vi lever här. Fick lära mig dom regler som samhället byggde på. En trotsig liten skit det var så dom sa, slicka dom i röven det gjorde aldrig jag.”

 

Men sen kommer där den dagen när man börjar ”hajja” saker. Inser värdet med pengar, mognar och anpassar sig. Kompromissar, fastnar, ändras, ger upp, inser hopplösheten i att fortsätta kämpa för ett samhälle med sunda värderingar och levnadsvillkor. Man går med på att leva efter pengaspelet framför det liv man egentligen ville ha - livet man önskade som naiv ungdom.

 

Vad hände med de gamla 70-tals punkarna? De blev chefer. Skivorna fortsätter spela deras beslutsamma och hårda ord hos den nya generationen tonåringar som gett sig fan på att förändra det jävligt defekta i 2010-talets Sverige, själva sitter dessa gubbar nu framför tv:n efter en lång dag på kontoret. Precis likadana ärkesvin som dom de själva motarbetade fyrtio år tidigare.

 

Jag vet inte hur många gånger jag har fått kommentarer som ”jag var precis som du när jag var i din ålder”, eller ”jag ville också ändra en massa saker när jag var yngre” osv. Sen visar det sig alltid vara folk som till sist hittade sin plats i maskineriet, på gott och ont för deras egen del. Vad ska man svara på det liksom.. var det bara en period att prova på tänket att leva på andra sätt än det patriarkala och pengahysteriska eller vad?

 

Varför gav alla upp? Det kan ju omöjligt vara så att alla vaknade upp en dag och tyckte det lät skitbra med kvinnoförtryck, våldtäktskulturer, utbrändhet, miljöförstöring, krigsutveckling, empatibrist och utseendehets för att nämna en liten del av allt det störda i vårt samhälle.

 

Jag må bara va tjugotvå, men jag kan helt säkert säga att nej, dom får aldrig mig.