Cockpit och alla möjliga andra könsord

Ska dra till med något så trevligt som en filmrecension utan att varken låta som en antikvariatinriktad bibliotikarie eller en museiintresserad kulturminister.
 
Filmer över huvud taget brukar vara antingen hjärndöda, objektifierade, kallblodiga eller bara svåra, värst i en kombinerad variant. American pie och superbad som bevis på humor som går ut på killar med en jävlig skev kvinnosyn, de hjärndöda i form av varenda film innehållande Cameron Diaz och Adam Sandler för att nämna en bråkdel, där allt går ut på följande: heterosexuella hittar varandra, får problem, löser dom, slut. Ja ni fattar. Resten är väl bara en go blandning av spanska filmfestivalutställares bästa verk, brittiska mordserier och en och annan mysig Forrest Gump.
 
Vad jag däremot tänkte dra till med är en otippad svensk Jonas Karlsson-film. Svenska filmer i sin ära (eller nej, det var svårt att komma på några svenska mästerverk utöver "se upp för dårarna", "prinsessa" och "fucking åmål"), så hittade jag för några dagar sen filmen "cockpit". Den hade allt. Jonas spelade flygkaptenen Walle som tog på sig kjol och läppstift för att kunna kvoteras in som kvinna då han nekats en plats på alla flygbolag som man. Det blev plötsligt tydligt för både Walle och samtliga filmtittare vad tjejer utstår mer eller mindre regelbundet på grund av sina kön. Hur ser det egentligen ut när andra gör sexistiska närmanden eller förminskar och gör det tydligt att tjejen är undantaget? Det var inte överdrivet, inte gjort ironiskt eller dumt, bara precis så som i princip varje tjej kan skriva under på någon gång har skett.
 
Det både inspirerade och öppnade ögonen när Walle utan tvekan vägrade den unkna behandlingen från andra män. Varför var det självklart för honom att ryta ifrån men inte för tjejer i verkliga livet när killar tar sig friheter att tafsa, kränka och förminska? Tjejer står redan lägst, det uppstår ingen respekt från killarnas sida på grund av en tillsägelse, och det är kanske där hoppet börjat fallera och tjejer börjat anpassa sig. Att ryta ifrån besvaras oftast bara med en blinkning, skratt eller en kommentar om ens dåliga humör. Att själva besvara genom förminskande, pressande frågor eller sarkasm, möjligtvis även självironi då det som biter sämst gällande att återfå respekt är att synligt bli kränkt, vore väl de vapen tjejer bör dra till med.
 
Walles syster Maria var även ovanligt oklyschig på något sätt, inte bara genom rollen som självförsvarstränare, utan även som feminist. Någon tänkte ett steg längre och hade kunskap, feminister är ju inte orakade manshatande flator utan bara jämställdhetsivrare (även om namnet är lagom missvisande och negativt förknippat). Denna någon har ju uppenbarligen förstått att feminism handlar om rätten till sitt egna val - inga ideal, ingen hets och inga val efter vad män (eller kvinnor) tycker sig ha rätten att önska av andra baserat på sina egna behov.
 
Filmen över lag kändes väldigt medioker och svensk, men innebörden och budskapen satte sig. Allt kändes verkligt och okonstruerat i samspelen mellan människorna, och mötena mellan Walle och kollgegan Jens, feministkillen Albin och Walles mamma uppstod så naturligt.
 
Sammanfattning: fyra av fem svimmande getter.
 

Kommentera här: