Inte längre stryka medhårs
När man tänker på jämställdhet och feminism kommer ofta bilden av väldigt manliga kvinnor fram. Eller kvinnor som är närmre stereotypen av hur en man ska vara. Som låtit håret i armhålorna växa ut, som tar för sig, som är fysiskt starka, som bär baggyjeans och för stora skjortor och aldrig hört talas om manikyr. Det är mer accepterat att vara så kallat manlig än att vara kvinnlig, med tanke på hierarkin genom patriarkatet där mannen sitter ensam på förstaplatsen. Tjejer måste förtjäna respekt från killar, och det enklaste sättet är att vara lite manligare. Att rapa, klä sig i tuffa t-shirts från killavdelningen och skämta om saker som gå ut på att objektifiera tjejiga tjejer. Vi verkar tro att vi kommer bli jämställda om vi börjar spela för deras lag. Det är fortfarande att mata patriarkatet (ett samhälle som är uppbyggt av och för mannen) och kommer sätta oss i ett nytt beroende av att behaga mannen, trots att det kanske känns väldigt nytänkande och feministiskt på ett sätt där vi själva tycker att vi vann.
Det är en skillnad mellan att vara "kvinnlig" och att vara fast i ett destruktivt förhållande till ideal och utseendehets. De klassiska egenskaperna som anses sämre men som inte påverkat oss genom media kan vara att gråta. Det är mindre värt att bära klänning, att gilla rosa, att vara fysiskt svagare än den genomsnittlige mannen och att prata om känslor. Det finns till och med människor som fixar till yttre skönhetsskavanker för att få ihop sin egen självbild med den faktiska verkligheten, människor som är blyga av naturen, de som av hela sitt hjärta vill ta hand om andra och de som råkar vara a-sexuella, utan att det har att göra med hur vi väntas vara och vad vi fått lära oss är rätt och fel under vår uppväxt. Men det är assosierat med kvinnlighet och därmed sämre. Det är inte accepterat, och det får oss i dagsläget inte att bli respekterade av männen.
Men det är där kampen för feminismen bör stå idag. Lösningen är inte att fixa acceptansen genom att stryka killarna medhårs. Jag är trött på att vara tjej så länge det innebär mindre inflytande, killar som går rakt över ens önskemål och som bara refererar tjejiga tjejer till deras utsida och vad man kan göra med deras kroppar. American pie gör mig spyfärdig, det finns inget utrymme för tjejernas personligheter, de var alla bara där för att tillfredsställa de äckliga och sexistiska männen. Allt var som vanligt bara deras njutning, hur de skulle få ligga. Samma amerikanska skit som går igen år efter år i filmer med skådespelare som ungdomar ser upp till.
Många tjejer gillar att klä upp sig för känslans skull, som rakar benen för att de gillar hur mjuka ben de får, som antingen gillar sex utan att känna sig hämmade eller som vill vänta tills de hittat rätt person, som gråter i ren sympati för andra människor, och som inte klarar av att öppna locket på syltburken. Vi har inte lika lång väg till jämställdheten som kvinnorna hade för hundra år sen, men det är fortfarande en väldigt bra bit kvar.
För det handlar om att göra den stereotypa kvinnligheten lika accepterad som manligheten, och hur gör vi det då? Först måste vi inse hur vår uppfostran gällande tjejer vs. killar påverkar deras bild av sitt eget kön och det motsatta. Ju fler timmar barnen sitter vid tv:n desto mindre chans tror tjejerna de har att kunna bli vad de själva vill som vuxna, och desto mer börjar pojkarna se tjejer som sexuella objekt att ta för sig av. Det finns studier på ämnet. Alla barn vet att det är dåligt att skrika och kasta som en tjej, att bära rosa, att vara bögig (tjejig) och att vara med flickorna och leka stillsamma lekar. Tjejerna i sin tur får rollen som bisittare, som som assisterar killarna, som hamnar på andraplats, som tafsas på vilket får ursäkten att pojkarna bara tycker om dom, och de är stökiga om de tar lika stort utrymme som killarna.
När vi har förstått vilken roll vi själva har gällande hur vi påverkar barnen går jag efter det psykiska faktumet att vi människor är flockdjur och gärna följer starka ledare. Starka i det här sammanhanget refererar jag till män som inte skäms, för det är inte förrän de som sitter på makten börjar förändras som normerna och idealen kan börja ta nya former.
