The final doom

Så. Sjukgymnasten idag. Kände mig lite som Anders och Måns under gympalektionen på Waldorfskolan. Sprang runt i en cirkel, böjde mig hit och dit, stod upp och ner och bak och fram och tryckte på saker medan jag hummade. Det var en.. intressant upplevelse. Hon kände däremot aldrig där jag hade ont och jag är osäker på om hon förstod precis vart i ryggen jag skadat mig. Men när vi började snacka muskelstyrka i vardera arm gav hon mig tyngd att hålla upp mot underarmarna och då kom smärtan med full kraft.
 
Jag skulle kunna åka till USA sa hon, men med förutsättningarna att jag inte kan ha en ryggsäck, alltså backpacka med en rullväska. Eh jodå. Andra kravet var att jag måste sova mjukt, hon fick aningen rynkad panna när jag berättade att jag tänkt tälta större delen av resan. För det tredje skulle jag behöva ta det lugnt första månaden, med andra ord hoppa över de flesta saker jag vill göra på västkusten. Sist men inte minst varnade hon om att resans påfrestningar skulle kunna tvinga mig till tre gånger så lång rehabilitering när jag kom tillbaka till Sverige. Jag skulle alltså inte få särskilt mycket ut av resan och antagligen bara skada mig mer. 
 
Tog en promenad med Micko efteråt och ville bara böla som en unge. Hade ont hela dagen efter de få sekunderna med ett par kilos tyngd mot armarna och insåg att jag var tvungen att avboka resan, eller rättare sagt skjuta fram den till våren. Gick ner mig i tristess resten av dagen och blev stressad av att plötsligt inte veta vad jag skulle göra de kommande tre månaderna. Jag vet fortfarande inte. As också.
 
Fortsätter muntra upp mig med hysteriskt roliga bilder

Kommentera här: