Personlig

Det känns verkligen som att jag behöver prata med någon, men eftersom det bara är jag, här och nu får jag ta bloggen istället.  Jag vet att det finns vissa ämnen som skulle passa bättre bara för en vanlig dagbok, där ingenting publiceras för att stanna på det där ökända nätet som sitter och lurar på världens alla hemligheter.
Jag vill bara vara uppriktig och ärlig och bli av med skammen om hur jag mår och känner.
Det finns privat och det finns personligt. Jag tror jag behöver göra det på det här sättet för att må bättre, att inte känna att jag tvingas hålla inne allt.

Många gånger känner jag mig så förbaskat ensam, att det inte är någon som förstår mig.
Ur mina egna ögon har jag alltid varit väldigt stark och modig, gått vägar som ingen annan vågat och gjort saker på mitt eget vis utan att lägga tid på vad andra tycker. Jag tror jag är en sökare, när jag kan något vill jag hoppa på nästa tåg och se vad som finns på den resan, vare sig det är med någon jag känner eller inte.
Jag känner lätt vad som passar mig och vad som känns fel. Jag gillar äldre människor för deras livsberättelser, jag gillar historia och det förgångna för all spännande utveckling och alla händelser. Jag ogillar samhället idag för stressen, pressen, hetsen och attityderna. Jag är ett flockdjur som ogillar ensamhet och hatar att bli lämnad. Jag är en tänkare och analytiker. Och jag är någon som sen länge är van att se ner på sig själv.

Egentligen är det väldigt sällan jag känner att jag har tillåtelse att yttra mig och vara delaktig i saker. Inte att andra skulle hindra mig - utan jag själv. Om jag skulle vara en av tre personer i ett rum och de andra två skulle prata, då vet jag att dessa personer hade fortsätt samtalet om det inte vore att jag själv la mig i. Då skulle diskussionen fortsätta på ett annat sätt än det automatiskt skulle göra ifall jag hade varit tyst, och att lägga mig i känner inte jag att jag har rätt att göra. På den nivån ligger min självkänsla idag.

Jag har nog själv en historia bestående av många kapitel med dåliga slut som har fått mig att tvivla på mig själv som person. Men jag vill hitta en väg som får mig att inse andra saker än vad mitt liv tidigare har gjort.

Och någonstans måste man börja.

Vändpunkt

Det känns som att jag håller inne väldigt mycket om vad och vem jag egentligen är. På något sätt har jag nog lärt mig det genom årens gång, att det som inte passar in i normerna ska man passa sig för att berätta för andra. Inte för att det kan skada en själv eller för att det innebär något dåligt, utan för att man kan skämma ut folk sig och folk runtikring.

Jag återkommer många gånger här i bloggen om vad som varit i mitt liv. Hur jag var på högstadiet: tyst och rebellisk medans jag körde någon variant av tvärtom-leken gällande det mesta, och hur jag sen var på gymnasiet: lugnare och utan samma behov att alltid gå mot strömmen. Sen har vi kommit fram till idag. Idag och de två åren sen studenten.

Eftersom jag hamnade i någon sorts identitetskris efter gymnasiet då jag insåg att jag varken var den tysta eller den rebelliska tjejen blev jag istället någon utan en identitet. Jag är någon utan identitet, och därför dras jag mot saker jag aldrig gjort förut - jag litar på att alla andra omkring mig fattar rätt beslut, att världen gör allt av en anledning, och då är det bara att åka med och köra samma race. Jag låter mig nästan hjärntvättas och dras med i vad jag lärt mig under min uppväxt, och när jag sen nått någon sorts botten inser jag vad det är som håller på att hända och jag får plötsligt bråttom att göra en helomvändning.

Det känns helt fel när jag plötsligt har ett behov av att veta vad andra tycker och tänker om mina beslut. När jag inte längre vågar ta för mig på samma sätt bland människor som jag gjorde förr. Koncentrerar mig på fel saker.

Men för att hitta vem jag är måste jag stanna upp och börja tänka. Vem är jag, vad vill jag, vad tycker jag? Just här och idag, bara med fokus på vad min magkänsla säger är det inte så svårt längre, och vad jag egentligen tycker blir med detsamma ganska självklart. För olika åsikter har jag alltid kämpat för på ett eller annat vis, och som kanske märkts har jag börjat blogga igen, men mycket fokus på vissa ämnen.

Det enda jag är helt säker på är att djupt i mig ligger en sorts drivkraft som inte går att stoppa, men utan att känna att man är någon tappar iallafall jag greppet om allt vad jag en gång varit. Det låter väldigt djupt, men om sanningen ska fram startade jag en annan blogg, en blogg som är skyddad eftersom jag är den enda som kan lösenordet. Det gjorde jag inte för att jag egentligen hade så mycket att skämmas över eller som var hemligt för andra, utan för att det inpräntade gamla "det som inte passar in i normerna hålls för en själv"-tänket slagit rot i mig utan att jag märkt det.

Visst är det vanligt idag att om man mår dåligt så ska det hyschas om. Ta reklamen hjärnkoll som exempel, det pratas för lite om psykiska sjukdomar idag, och varför är det så? Vi har lärt oss att skämmas och hålla tyst om sånt som är så vanligt att du skulle träffa någon som drabbats bara du gick utanför dörren.
Men oj, tänk om en chef i framtiden skulle komma in och läsa vad man skrivit i sin blogg om hur man egentligen mått en gång i tiden, då kanske man skulle uteslutas direkt från jobbet.
Allt man kan göra är att leva i nutiden, och att hela tiden känna sig kvävd spär bara på det.

Det vi får lära oss idag i detta samhället är något jag skulle vilja ändra på. Idag gick några program på tv som handlade om att kvinnor som var nöjda med sig själva blev intalade att dom faktiskt inte var så nöjda eftersom dom inte var så snygga som dom egentligen skulle kunna bli, också var det makeover på det.
I ett annat program handlade det om kvinnor som var klädda på ett visst sätt blev utdömda av män som uttryckte att dom skulle kunna tänka sig att hångla med tjejen, men att det inte var någon för giftemål, och vad hände då med tjejen? Makeover, vilken fick männen att ändra sig i frågan om det var någon de kunde tänka sig att spendera resten av sina liv med.

Utseendefixering från tidig ålder och framåt samt mannens behov hit och mannens behov dit är det ingen som reagerar på. För sånt suger vi i oss, obemärkt. Och om det blir mer och mer utbrett istället för att det stoppas så kan det ju inte vara något som är fel, eller? Men media säger inte att vi är bra som vi är. Dom säger att "du duger som du är men bara om du fixar det här först" och vinklar det ofta åt vad männen vill ha.

Är det konstigt att vi mår dåligt? Är det konstigt att jag mitt i min kris tar till mig av vad samhället försöker trycka på mig? Om jag har varit ganska resistent mot under mina tidiga tonår för ungefär sju år sen, hur mår då inte ungdomarna idag och vilken press känner inte dom? Även om jag idag inte sminkar mig är jag inte helt nöjd med min mage förräns den är helt platt, jag går aldrig ut utan att mitt hår ser så bra ut som möjligt, jag taggar bort mig från bilder på facebook där jag inte ser tillräckligt bra ut och tänker oftast på vad jag gör när jag fotas, för att ta några exempel.

Det har gjort mig osäker på mig själv och fullständigt krossat min självkänsla. Även om inte det är en psykisk sjukdom är det ändå en ohälsa som kommer att kosta tid av mitt och många andras liv. Tid som går åt att bry sig om saker vi fått nerkörda i halsen på oss sen vi föddes. Som är till för att få oss att må bättre enligt hur media vill vinkla det, men som egentligen bara öser ideal på oss och medför en hemsk självbild då vi bland annat fått med oss att snygg- och sexighet är något av det viktigaste i våra liv.

Ändå är det vuxna människor som skapat hur världen ser ut idag. Bilden jag haft sen liten om att alla vuxna är ansvarstagande och vet bäst håller på att gå i graven. Jag vägrar en fortsatt hjärntvätt och måste därför jobba upp hur jag ser på mig själv och min självkänsla för att kunna stå emot hur samhället får oss att må. Jag vägrar att leva på annat sätt än mitt eget, och vägrar skämmas för hur jag mår, hur jag är, vad jag vill, tycker och gör. Det jag gör ska komma från magkänslan, och känns det rätt för mig är det sådan jag är. Att vara sig själv är inget man ska skämmas för, vad media än försöker intala oss.

Jag vill lära mig att gå min egen väg igen, så jag kan fortsätta kämpa - kämpa för att få andra att våga gå sin.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se