Italien dag tre - Venedig, mot Bologna
Med tanke på hur mycket jag campade med familjen som liten var det en härlig känsla att doppa huvudet under kranen och ta en snabbdusch så åtminstone håret fick vara fräscht hela dagen. Vid utcheckningen försökte vi klaga på rummet, men italienarna köpte inte våra argument så vi gick lite småsura till bussen, men ändrade snabbt humör när vi kände hur varmt solen sken.
Så vi fick en sista halvdag i Venedig där vi fortsatte promenera runt bland de små vägarna och över kanalerna. Under vägen hittade Hannah en kyrka som hon försvann in i, och jag satte mig på en bänk utanför och njöt av jordgubbarna jag köpt till frukost då ett par förbigående killar stannade en bit från mig. En av dom kom fram till mig och undrade om jag pratade tyska. Javisst svarade jag, och mannen ställde frågan om hans kompis kunde få ta en bild tillsammans med mig. Jag såg ut som ett frågetecken och undrade varför i herrans namn han ville det, men fick bara svaret att han kände för det. Så snäll som man är ställde jag upp, och killen fick sin bild.
När Hannah kom ut igen fortsatte vi vår promenad till kusten där ännu en kyrka stod. Medans hon ställde sig i kön för att komma in roade jag mig med att snacka med lite svenskar, och en halvtimme senare hoppade jag och Hannah på en båt som tog oss till Venedigs resecentrum.
Vi hade då ytterligare några timmar att spendera, så vi fortsatte vår färd till fots, men denna gången åt andra hållet. Vi upptäckte dock att vi var vilse efter någon timme, och fick fråga efter en och annan vägbeskrivning innan vi hamnade rätt och klev på tåget mot Bologna.
Fasen vad stiliga vi är! Ingen slump att vi reser ihop..
Hans plan var att hitta en parkeringsplats, så vi körde ett varv runt torget utan något fritt i sikte, så vi passade på att köra ännu ett varv, ifall något skulle vara missat. Inte det nej, vi provade då att köra in på en liten väg i hopp om att hitta en gömd plats, men det kunde vi glömma så bilen backades ut på den stora gatan igen där Renato inte hade så värst bråttom att köra tillbaka på höger sida, och bilarna tutade. Lika bra att köra ett varv till, och nu hade vi ganska bra koll på hur detta berömda torg såg ut. Hannah och jag försökte kväva våra fnissningar. Ett sista varv hann vi med innan Renato gav upp och parkerade en bra bit från torget, dit vi gick tillbaka för att möta några av hans vänner.
Efter att ha promenerat runt staden för att upptäcka att baren de hade i sikte var stängt gick vi instället till en annan plats och träffade ytterligare fyra av hans kompisar, bland andra Michelangelo, de andra har jag glömt namnen på.
Allihopa kände varandra från en utbildning då de jobbade inom filmbranschen där Renato var regissör.
Jag var så trött att jag höll på att somna vid bordet, och tröttheten tog även ett grepp om Hannah efter två timmar, så vi satt degiga och småpratade med folket, och runt halv två drog vi hemåt, där Renato var en otroligt entusiastisk bilförare då han ville vifta med armarna, ha ögonkontakt och peka på diverse byggnader på samma gång som han körde. Vid ett tillfälle var det även en bakomliggande förare som körde in i oss. Nervösa som tusan kunde varken jag eller Hannah göra annat än att skratta åt situationen.
Väl framme fick vi reda på att den byggnad som Renato bodde i hade varit ett kontor för de tyska officerarna under andra världskriget, ännu en gång fick man känna den häftiga känslan av att befinna sig mitt bland historian.