Italien dag fem - Marzabotto, Cinque terre

Denna gången försov vi oss inte, utan kom upp i vettig tid. Vår herre Renato hade berättat lite om den enorma naturskyddsparken han bodde i, och vad man kunde göra under en halv dag. Så vi släpade ut oss i solskenet och började promenera. Det var så najs, med värmen, naturen och Hannah som sällskap medans jag tuggade på mina frukostkakor.


Enligt Renatos beskrivning skulle vi ta oss till en liten grusväg och därefter vänster, men ingenting verkade stämma när vi en halvtimme senare traskade ut på en stor traffikerad asfaltsväg. Vi knackade på en byggnad och frågade en man, vilken såklart inte besatt speciellt stora kunskaper i engelska. Men snälla som italienarna är fick vi stjuts till nästa by där en informationsbyrå låg. Vi fick reda på att vi behövde ta oss ännu en bit för att kunna påbörja vår vandring, och provade därefter att höra med en busschaufför om han hade vägarna förbi. Nej. Men ändå körde han oss gratis och berättade om året han pluggade i Stockholm. Hade detta varit hemma i Sverige hade chauffören i fråga svarat nej, rökt upp sin cigarret och stormat in i bussen för att snabbt stänga dörren efter sig. Här fanns det så mycket omtänksamhet att man blev helt svag.

Dessvärre upptäckte vi att det på långa vägar inte var möjligt att promenera upp i bergen på två timmar som damerna på informationsbyrån påstått. Vi körde alltså istället på vårat gamla goda sätt - att lifta. Ännu en gång fick vi känna på italienarnas godhet då en kvinna lät oss åka med. Hon bodde halvägs till toppen men kände för att ta oss till vår slutstation så vi slapp att fortsätta vår jakt på folk som gillade liftare.

En halvtimme senare var vi uppe, bland en massa memorials efter mördade personer från andra världskriget. Det var så varmt att man storknade, men ändå gick Hannah i lager efter lager med kläder. Som den australienskan hon är var det tydligen svalt för henne, medans det för mig kändes som drömvädret för vilken svensk som helst.







Vi hann se två olika platser medans vi gick och diskuterade kriget innan vi fick ta oss ner igen. Hann gå en bra bit ner innan en bil stannade, och vi åkte med till tågstationen i Marzabotto där vi gick på jakt efter en hängbro vi hört talas om skulle finnas i trakterna. Tio minuter senare fick vi syn på den, och båda fick känslan av att snarare befinna sig i Kanada än soliga Italien.










Vi hade bestämt en tid med Renato och Michelangelo som vi efter en stund mötte upp på tågstationen för att få vår packning innan vi bugade och bockade för deras vänlighet, och hoppade på tåget mot västkusten.


Under kvällen anlände vi och tog oss med en gratis liten buss mot vår campingplats, där vi bokstavligt talat bodde i ett tält. Dock hade vi både riktigt golv och sängar med tre filtar var så det gick ingen nöd på oss, var faktiskt ganska mysigt trots att det satt en enorm spindel i fönstret.




Hungriga var vi, så vi tog oss över till campingen på andra sidan gatan och beställde in pizza. Hela stämningen var som i John Cleeses "pang i bygget". När vi skulle betala hade ingen koll på något, växel saknades, kvinnan var långsam så vi höll på att somna och en ganska ung pojke sprang hit och dit och försökte reda ut allt.

När vi sen kom tillbaka till campingen hade de helmysig upplysning, absolut bästa campingen so far!

Kommentera här: