Plötsligt händer det
Först sitter jag och läser bloggen till genusmotarbetar'n nummer ett Lady Dahmer, för att därefter gå över till världen av grymma åsikter gällande samma ämne.
Tre minuter senare traskar jag in i köket där jag hittar de två yngsta pojkarna sittandes med fyra dockor med tillhörande kläder utspridda här och var. Har tidigare bara sett dom leka med lego, brandbilar och pussel.
Det är inte mina barn och därmed inte heller mina sätt att uppfostra, men vad det gäller lilla Julius förstår han än inte vad färgerna spelar för roll. Därmed är det heller ingen stor grej att jag låter honom bära en rosa mössa på stan eller att han leker här hemma iförd en ljusrosa tröja. Jag gör det inte för att visa vad jag tycker, för att skapa debatt eller för att försöka få andra människor att tänka ett steg längre; jag gör det för att det egentligen inte är en så stor jävla deal.
Barnen här hemma uppfostras på samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Utan något flickigt eller pojkigt. Det som är roligt, det bara gör man. Tjejen här hemma bär nog alla färger utom just rosa, hon gillar inte när man gör frisyrer i hennes långa hår och hon sysselsätter sig med saker som att spela flöjt och handboll.
Pojkarna grabbar tag i första bästa leksak att roa sig med (trots att Julius har en stor förkärlek till alla fordon som tutar och blinkar i en enda röra). Dom kan vara hårdhänta, men inte som att leken utgår efter en handling under rubriken våld.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag har tamejfan hamnat i rätt familj.
Ja kanske lite på grund av att dom är bedårande också.
Tre minuter senare traskar jag in i köket där jag hittar de två yngsta pojkarna sittandes med fyra dockor med tillhörande kläder utspridda här och var. Har tidigare bara sett dom leka med lego, brandbilar och pussel.
Det är inte mina barn och därmed inte heller mina sätt att uppfostra, men vad det gäller lilla Julius förstår han än inte vad färgerna spelar för roll. Därmed är det heller ingen stor grej att jag låter honom bära en rosa mössa på stan eller att han leker här hemma iförd en ljusrosa tröja. Jag gör det inte för att visa vad jag tycker, för att skapa debatt eller för att försöka få andra människor att tänka ett steg längre; jag gör det för att det egentligen inte är en så stor jävla deal.
Barnen här hemma uppfostras på samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Utan något flickigt eller pojkigt. Det som är roligt, det bara gör man. Tjejen här hemma bär nog alla färger utom just rosa, hon gillar inte när man gör frisyrer i hennes långa hår och hon sysselsätter sig med saker som att spela flöjt och handboll.
Pojkarna grabbar tag i första bästa leksak att roa sig med (trots att Julius har en stor förkärlek till alla fordon som tutar och blinkar i en enda röra). Dom kan vara hårdhänta, men inte som att leken utgår efter en handling under rubriken våld.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag har tamejfan hamnat i rätt familj.
Ja kanske lite på grund av att dom är bedårande också.