Utropstecken

Jag har aldrig tidigare varit med om att tiden går så fort. Det är redan mitten av februari och jag har varit i Tyskland en fjärdedel av au pair-tiden. Veckorna flyger förbi. Würzburg känns inte bara som en stad längre. Jag börjar lära känna platserna. Att dra till stan innebär att ta sig till Sanderring, att gå på bio är detsamma som att möta Vivi vid Rathaus. Jag vet vilka busschaufförer och damer som är trevliga att prata med och vilka riktningar alla spårvagnar åker mot. Jag känner till uteställen, restauranger, smågator, broar, var punkarna håller till, var dom godaste bröden bakas, var det är dyrt, billigt, nattöppet och väldigt tyskt. Ibland går jag med människor som känner till staden bättre än vad jag gör, och då irrar jag ofta bort mig totalt och har noll koll på vart jag hamnat. Har gått vilse på egen hand ett flertal gånger, vilket alltid slutar med ett "AHAAA!" när jag stunder senare promenerat vidare till något mer välkänt.



Själv märker jag inte det, men det är flera personer som säger att min tyska är bättre än när jag kom hit. Kanske inte själva pratandet, men jag förstår nog desto mer än i början. Tog ett tag för huvudet att ställa om sig. Men vid vissa snabba språkbyten blir det totalt stillestånd. Sitter jag och skriver i bloggen samtidigt som någon går hemifrån blir mitt tyska farvälsägande ett "hejd.. eh..uhm.. tschüss!"

Tjejerna är fantastiska och det är alltid kul att hitta på saker med dom. Härligt gäng när i princip alla kommer från olika länder.

När jag i fredags åkte med några random killar till Suhl i norr (kan dra den historien senare), snackade jag med killen bredvid i baksätet och han undrade vart jag var på väg.
- Ska till min pojkväns föräldrar, svarade jag
- Och hur länge har du varit i Tyskland?
- Tre månader
- Är han.. tysk?
- Ja
- Du hittade en kille snabbt, första gången du träffar föräldrarna eller?
- Tredje, vi har varit tillsammans över två månader

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Speciell känsla att vara "hemifrån" såpass länge att man måste anpassa sig till ett helt nytt liv utan att vara inställd på att åka tillbaka till Sverige så fort man blivit van vid att leva i ett annat land. Och snart kommer sommaren hit, i mars sägs det bli sommarvarmt här. Vad jag längtar!

Och vad glad jag är att jag flyttade hit att träffa Robert, tjejerna, familjen och möjligheten att vara ett år i Tyskland!

Kommentera här: