Att vara liten

Det blev en väldigt lugn lördagkväll där jag satt hemma med mamma och pappa och läste en bok som mamma skrivit under tiden hon var med barn fram till att Jacke skulle bli fjorton och jag var tolv.
Tiden från när man var riktigt liten har jag inget minne av, men omkring sex-sju års åldern fanns där flera händelser, kompisar och personlighetsdrag som jag kommer ihåg väl.

Jag var tydligen bestämd, envis och visade tydligt med hela kroppsspråket hur jag ville ha det när jag var riktigt liten. Men jag var väldigt glad och busig, och mamma jämförde mig med Astid Lindgrens "Emil i lönneberga" som doppade händerna i toan och klättrade på borden.
När jag blev lite äldre var jag en "positiv ledare", men väldigt kaxig och i stort behov att umgås med folk, dock hade jag väldigt få intressen i taget.

Det stod dessutom massor om min bror som är ett år, nio månader och en dag äldre än mig.
Han var desto lugnare men skulle upp och klättra på allt när han var i miniformat.
Tydligen hade han sagt ganska många dropliga kommentarer, som när pappa fyllde år:
Mamma: Vilken sång ska vi sjunga?
Jacke: Du gamla du fria

Nej nu ska jag ta mig bort till H och se om där är mer livat än här.

På återseende mitt herrskap