Angående förra inlägget
Ja vi människor fungerar oftast på det sättet att vi vill tillhöra en grupp och vara med i gemenskapen, vilket i den åldern kan få konsekvenserna att vi gör sånt som vi egentligen inte vill, eller säger oärliga saker bara för att göra gruppens ledare nöjda. Och som du skriver så har detta mycket riktigt varit ett problem de senaste tjugo åren, och längtan efter att slippa utanförskap kan vi nog inte träna bort. I den åldern är man ofta inte säker nog för att gå sin egen väg, med risk för att hamna bland de impopulära.
Men jag kommer precis ihåg hur det var att vara tretton, fast för mig var populäritet ingenting jag strävade efter. Tvärt om. Det som ansågs häftigt och modernt tog jag totalt avstånd från, och sen fick människorna säga vad fan de ville. Detta var året jag bytte stil till någon salig blandning vilket jag själv kallade punkrock. Då var det inte så vanligt med folk i "alternativa" stilar. Människor kunde störa ihjäl sig på mig och skrika saker i korridoren. En del försökte snällt förklara att jag hade sett bättre ut i jeans och en vanlig t-shirt, och att jag borde dra ner på sminket.
Det triggade igång mig till att se ännu värre ut och färgade senare håret brun/grönt och bytte till andra stilar efter hur min smak av kläder, musik och åsikter ändrades.
För mig var det roligt att jag kunde få människor så irriterade över mitt utseende och för vad jag stod för. Tyst så satan kunde jag vara, men jag gjorde vad jag själv kände för.
Och grupptrycket att göra saker som jag själv inte ville var ointressant. Jag hade till exempel under den tiden flera kompisar, både i och utanför skolan som försökte få mig att prova att röka.
Det tyckte jag var det dummaste någonsin. Stå och andas in en massa skit som pajjar ens kropp för att det är häftigt? Nej tack. Ju fler som började röka och ju fler som erbjöd mig att prova, desto mer äcklad blev jag.
Fast jag vet hur många andra på skolan fungerade. Jag märkte vad de föll för och vad dom var villiga att göra för en stund i rampljuset bland de mest omtyckta. Så förstår jag att de flesta trettonåringarna skulle göra.
Men vad jag syftade på i mitt förra inlägg var dock främst att den allmänna självkänslan bland de unga idag verkar så låg att de knarkar all uppmärksamhet de kan få.
Kan det bero på att många föräldrar idag försöker vara moderna och klara både jobb och familj samtidigt? Jobb som stressar dom sönder och samman och ger familjen en sådan bristande kvalitetstid utanför timmarna med matning, hämtande/lämnande och alla de andra fysiska bitarna att orken för tillfredsställning av barnets psyke uteblir? Dåligt med uppmuntran och bekräftelse, och tid för att bara ge kärlek och stöd.
Om de inte fick lära sig där hemma att de dög precis som de var kanske de får söka detta på andra håll. Och vad är det samhället lär oss är det viktigaste beviset på att vi är okej? Jo en perfekt kropp. Stora bröst, smal midja och hela den där skiten. Nu snackar vi inte den förvirrade högstadietiden, utan resultatet av de människor som inte vet hur man ger bekräftelse till sig själv, som aldrig lärt sig att tro på att man kan mätta sin hunger efter uppmärksamhet genom att behandla sig själv som en värdefull och fullständigt okej person.
Så länge detta pågår är det inte förvånande om barnen och ungdomarna idag bara går länge och längre för att få känslan av att de duger, och främst för att få behoven av uppmuntran och bekräftelse mättade, kosta vad det kosta vill.
Så tror jag det ligger till.
skriven
Bra svarat!