Bara en massa tankar
Okej, jag har insett en sak om mig själv. Jag är inte normal nån stans.
Jag kommer på mig själv dagligen med att tänka på engelska. Jag menar. Tänka på engelska?!
Och det handlar inte om bara enstaka ord, utan jag kan tänka stora grejer.. Flera timmar, för att sen inse att jag inte tänker på mitt egna språk. Då har något gått snett. Eller?
Jag är faktiskt mycket gladare än jag kan tyckas förväntas vara. Och jag kan inte ens säg varför. För jag har ingen aning. Jag bara känner en fruktansvärd lycka hela tiden. Inte för något speciellt, jag bara har den känslan i mig hela tiden.
Jag har fått för mig att det har med kosten att göra. Jag lovar, man mår så mycket bättre, både fysiskt och psykiskt av att inte äta en massa snabbmat och godis, bakelser osv. Och har man lagt av, och klarat av några tuffa veckor då man känner ett oerhört sötsug, ja då kan man faktiskt klara hur länge som helst.
Nyårslöftet jag hade detta året var att inte äta snabbmat, kakor, chips, dricka läsk, glass och inget godis förutom choklad. Men det visade sig faktiskt inte vara någon lyckad idé, för har man den biten kvar så gör det ändå en enorm skillnad på hur man mår. Iallafall hur jag mår. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att skippa det också. Vi människor behöver inte så förbaskat mycket fett och socker i oss. Frukt är godis, hört talas om det?
Det var även en annan sak som fångade min uppmärksamhet, igår när jag lyssnade på radio på bandit. Det var en reklam om miljön. För er som undgått det så försöker jag göra en förändring. Cyklar vart jag än ska, endast bil i nödfall, försöker vända mig till ekologiska varor osv. Ja, jag tror att jag kan förändra. Iallafall. På reklamen var det en tjej som berättade att om man minskade köttätandet, alltså att man hade en köttfri dag i veckan, ja då hjälpte man miljön. Och jag var ju inte sen att haka på den idén, så från imorgon så börjar det. Jag vet förvisso inte ens om jag äter kött varje dag ändå, men nu kan man åtminstone tänka på vad man gör.
Och jag hoppas att det är något ni också kan joina. Jag menar, bara en sån enkel sak kan förändra. Why not liksom?
Och när vi ändå håller på att drömma om förändringar så kan jag lägga till att jag är sugen på volontärarbete så det bara skriker om det. Problemet är bara att jag inte har någon som helst aning om hur man ska göra för att få arbeta som volontär, i Afrika eller något fattigt land i Europa. Jag vet inte ens vilka man kan åka som volontär med. Det hade iallafall varit en dröm för mig att få åka och hjälpa människor. Tänk att få vara med och bygga en by, ge människor rent vatten och medicin. Drömmer mig bort....
Problemet är ju att det ofta bara slutar som drömmar, när man har så storslagna planer. Men jag ska göra vad jag kan för att komma iväg. Jag tar gärna emot hjälp om det är någon som är kunnig på området eller vet vart jag kan vända mig.
USA är ju också en dröm. Frågan är bara vad jag skulle göra där. En riktigt cool sak hade ju varit att va ledare på ett sådant typiskt sommarläger in the states. Tänk dig lägret i familjen Addams, dit Wednesday och Pugsley skickas. Eller lägret i "Två ska man vara" eller "Föräldrafällan". Tänk att man sitter i en grå liten stad i Sverige och skriver om det här. Men det var faktiskt de två unga männen från Amerika som fick mig att inse idag att det faktiskt inte är omöjligt. Man lever bara en gång. "Fånga dagen" för att citera Fredrik Wikingsson.
Nu var det nästan klart att man ska till Stockholm om bara ett par veckor dessutom, för en intervju på Livgardet och en ommålning på herr Davisons skola. Det kommer bli najs, med tanke på att man inte bara kommer ett steg närmare ett avslut på värnpliktstidningen, utan dessutom får träffa Louis, haha vi har ju minst femtusen saker vi ska göra innan han rycker in i lumpen i juli.
Förlåt, men jag bara måste nämna några drömmar här.
För någon vecka sen drömde jag att jag, Dallo, Louis och en massa okända människor var på en underjordisk bar som nästan var helt lila. Eller röd. Vi väntade på Angelica och när hon kommit begav vi oss ut från baren. Det var mörkt ute och
när vi gick längs en gata gick den sönder och blev bara en massa höga backar som knappt gick att ta sig förbi, och det fanns ingenting utanför vägen, förutom byggnader som var en bit ifrån, så det enda sättet var att klättra. Till slut kom vi fram till en perrong där vi väntade på ett tåg. Louis åkte tillbaka till Stockholm, sen stod jag bara där.Louis kontrade några dagar senare med en dröm där han hade varit på en bar med några kompisar, då jag kommit in, iklädd en romersk toga och sagt
- Sprit är fel. Ni borde skämmas!
Sen gick jag igen.
Nej nu går jag och pluggar lite sjukvård. Det är stor chans att jag skriver senare. Har ju skidsemestern att berätta om.
På återseende mitt herrskap.